Torka inga tårar utan handskar

Av att skriva blev inte mycket, trots mitt förra inlägg i den här bloggen. Men läser (och lyssnar) gör jag.

Årets första blev lyssning på Jonas Gardell när han läser sin egen Torka inga tårar utan handskar. Händelserna utspelar sig under början av 80-talet, och jag minns stämningarna då. Det var fruktansvärt obehagligt och vi behöver den här typen av skildringar för att vi inte ska glömma hur illa det var. Och alldeles oavsett den reflektionen, så är det en bra bok i en utmärkt inläsning. Läs/lyssna!

Att skriva

Att skriva är spännande, svårt, utmanande, roligt och kräver koncentration och tid. Åtminstone om det man skriver ska hålla att läsas dagen efter. Ger man mig ett ämne, kan jag ofta sätta mig ner och direkt skriva ihop ett par sidor, men mängd och kvalitet är ju inte samma sak.

Ska jag skriva något som håller att läsa dagen efter, blir det ofta kort. Jag börjar långt, stryker sedan, lägger till litegrann och stryker ännu mer. Till slut blir det kvar något slags koncentrat av det jag skrev först.

Det som återstår består förhoppningsvis av nödvändiga ord. Finns där ord som inte är nödvändiga, är texten fortfarande för lång.

Jo, det är så att..

Jo, det är så att jag har gått och anmält mig till en kurs i skapande skrivande. I vanlig överambitiös ordning alltså, som om det inte vore nog med heltidsjobb och en liten firma vid sidan av.

Förhoppningsvis kommer kursuppgifterna att inspirera till mer skrivande på bloggen. Inte så att jag kommer att lägga ut det jag skriver i kursen här, men att jag lite lättare ska hitta fram till orden här också.

Vi hörs.

Dåligt underhåll

Just det. Dåligt underhåll på bloggen. Dålig underhållning på bloggen.

Hoppas på bättring. Tror på bättring. Det ska bli bättre!

Ord är viktigt.

Gerillabibliotek

:-)


Gerillabibliotek 


 :-)

Gerillabroderi

:-)


Gerillabroderi


:-)

Vi var i London

Dottern och jag var i London. Och aldrig har jag sett så mycket av London. Till priset av ömma fötter, men ändå. Ingen tunnelbana om det inte var tvunget.

Likadant var det när jag var i Paris med äldste son för några år sedan.

Promenadglada barn! Något har de ärvt av mig...